Hopplösheten kring klimatet

Det känns som att vi står och tittar på en katastrof i slow motion, och ingen verkar kunna eller vilja stoppa den. Jag talar om klimatkrisen, naturligtvis. Varje dag ser jag nyheter om skogsbränder, översvämningar och recordhöga temperaturer, samtidigt som jag läser om politiska diskussioner som kretsar kring ekonomiska intressen snarare än om överlevnad. Det är en känsla av maktlöshet som är svår att bortse från. Vi har all kunskap, alla varningar, men kollektivt verkar vi vara för fokuserade på kortsiktiga lösningsformer för att se den verkliga, ödesdigra bilden.

Detta kan tyckas vara en hopplös situation, men det är just denna känsla av hopplöshet som jag känner behov av att lyfta fram. Det är inte bara en fråga för regeringar och stora företag; den berör oss alla, på ett very personligt plan. Hur kan vi förvänta oss att våra barn och barnbarn ska ha en framtid om vi själva idag verkar så passiva och accepterande inför utvecklingen? Det känns som att vi håller på att ge upp, och det är en känsla som brister mer än vilken politisk disagreement som helst.

Jag skriver inte för att ge lösningar, utan för att uttrycka en djup oro, en känsla av att vi håller på att förlora striden mot en fiende vi själva skapat. Kanske är det första steget mot en förändring just att erkänna denna känsla av hjälplighet och låta den driva oss till handling, hur liten den än verkar. Men idag, i denna stund, känns det bara som ett rop i tomma luften.

Eva Andersson

Ett brev skrivet ur en känsla av djup oro för framtiden.