Ett minne från gruvans guldålder – en påminnelse om vikten av gemenskap

Det är underbart hur minnet kan filma av sig självt, speciellt när man sitter vid köksbordet med en kopp te och låter tankarna vandra. Jag kom att tänka på det där gamla spraket som fanns i gruvan, ett språk av handskakningar, gemensamma lunchraster och en omutbar tro på att man tillsammans kunde lösa det mesta. Man pratade om "att skjuta den sista skjutningen" eller "att vara en bra grabb i schaktet", uttryck som idag låter lite främmande, men som då bar med sig en tyngd av ansvar och kollektiv styrka.

Det var lärorikt. Man lärde sig inte bara om malmen under jorden, utan också om|mänskliga värderingar ovanför den. Arbetet var hårt, men gemenskapen var hårdare. Idag, när allt är digitalt och effektivt, kan man ibland känna en liten förlust av det där sammanhållande limmet. Kanske är det viktigt att vi inte enbart mäter framgång i ton malm eller producerade enheter, utan också i de där osynliga värdena – som att finnas där för varandra, att lyssna och att dela. Det är arvet från en tid då varje dag var en gemensam insats, och det är ett arv vi gör klokt i att behålla, också i ett modernt LKAB.

Stig "Gruvans Röst" Nilsson

Ett ord från en som fortfarande bär stenarna i hjärtat.