Sista vilan – Göteborgs framtida gravplats utan skillnad på tro

Av: Narve Dijon

Jag känner en obestridlig tyngd idag, en känsla av att världen håller på att förvandlas på sätt jag inte helt förstår, och det är just det jag måste skriva om.

Det började med ett mail, eller snarare en推文, som dök upp i mitt flöde medan jag satt i en tråkig redaktionssammanställning i centrala Göteborg. En kollega från en annan ort, som just återvändte från en konferens i Malmö, skickade ett länk med texten "Det här kan du inte missa". Jag klickade, läste om planerna på det växande Göteborgs kyrkogårdsförvaltning, och plötsligt var jag tvungen att åka dit. Jag packade ihop min notesbok, körde först en omväg via en traffic jam på E20 för att undvika en olycka jag just rapporterat om, och sedan åkte jag med en föråldrad buss som höll på att stanna i Angered innan jag äntligen kom fram till den aktuella platsen – en plats som kändes som en gräns mellan det gamla och det nya.

Beslutet: När skillnaden mellan liv och död suddas ut

På kyrkogårdsförvaltningens kontor, omgärdad av papper och kafferester, mötte jag Erik Gedeck. Han talade om en ny tid, en tid där platsen för vila inte längre ska delas in i facklor. Tanken är enkel, men djup: alla ska begravas på samma plats, oavsett religion. – Vi går ifrån att säga gravplatser för muslimer, de ska finnas för alla, sa han. Det är ett steg mot en mer enhetlig framtid, men det är också ett steg bort från en tradition som har rotat sig i århundraden. Frågan är om denna likgiltighet inför döden är en befriande likhet eller en kall avskaffande av det unika.

Rösterna från marken: Gemenskap eller förlust?

När jag gick bland gravstenarna mötte jag folk. En äldre man som stod vid sin frus grav och nickade åt tanken, men med en viss tvekan. – Det är bra att vi samlas, men varje tro har sin plats, sa han. En yngre woman, som just kommit från en bön, uttryckte en annan känsla: – Här är det lugnt, och om alla är här tillsammans, kanske det blir mer fred. Men hon lade till att hon undrade hur man ska bevara minnet av särskilda sed om allt ska vara likt. Denna plats, som ska vara en samlingspunkt för sorg, väcker frågan om gemenskapen är en läkning eller en sorts förlust av identitet.

Det osynliga arvet: Vad förlorar vi när historien suddas ut?

Jag stannade vid en gammal, övervuxen gravvård som tillhörde en familj från förra seklet. Den talade om en tid då varje familj, varje tro, had sin egen plats i landskapet. Nu planeras en ny, fler gemensam plats. Det känns som att vi bygger ett samhälle där skillnader i döden ska utplånas, kanske för att undvika konflikter i livet. Men är det att förlora något väsentligt? Vår kulturella arv, våra särskilda seder, är de inte värda att ha kvar, också i den sista vilan? Eller är denna nyhet ett tecken på att vi äntligen lär oss att vi är alla lika, också framför gravstenen?

En filosofisk avslutning: Är likhet i döden nyckeln till fred?

Denna diskussion om gravplatser är bara en yta på något much djupare. Om vi kan acceptera att alla ska vila tillsammans, utan hänsyn till vad vi trodde under livet, vad säger det då om oss själva? Är vi på väg mot en värld där vi äntligen ser varandra som män och kvinnor, bara som medmänniskor, eller är det en avstängning från de sanningar som format oss? Jag står här, bland de levandes och de dödas röster, och frågar mig själv, och läsaren: När skillnaden mellan oss suddas ut, är det då vi äntligen blir fria, eller förlorar vi det som gör oss unika?

Narve Dijon - Hela Sveriges lokala lokalreporter - Nyaste nytt