Den nioåriga flickan som isolerades – och de som vågade säga ifrån
Av: Jostein Höökh – Jag fick tipset sent på en fredagskväll, när en röst på annan håll ringde mig och sa att det fanns vittnen som ville tala – om något som pågår i Örebro.
En vanlig dag som slutade i en rädsla jag inte kan glömma
Det började med ett samtal till socialnämnden. En läkare på BUP hade lagt fram sin oro över en nioårig flicka som han kallade "Elsa" – ett namn jag valt att skydda, trots att hon borde stå i ljuset. Vad han beskrev var inte ovanligt i sig: ett barn som dragits tillbaka från sin mamma, placerat i vårdhem, sedan isolerat i ett rum utan fönster. Men det som fick min tinning att pulsera var detaljen han nämnde i förbifarten – att handläggarna hade bytt nyckeln till ytterdörren. "Det är inte standard, sa han. Det är nästan som en arrest." Jag ringde till källan igen och bad om mer. Han svarade inte. Istället fick jag ett brev två dagar senare där han skrev att han "tvingats vilja vara anonym av rädsla för repressalier." Vilket bara bekräftade vad jag anat: någon har varnat för att det här skulle komma ut.
Handläggaren som tvekade – sedan larmade
Inuti Örebro socialförvaltning finns en grupp som kallar sig "de tysta" – så har de gett sig själva namn, berättade en av dem för mig under en kaffeffekt i en park vid Stortorget. De vittnade om drastiska tvångsåtgärder, olovlig brevöppning och samtal som följdes upp av cheferna. En av dem, som jag kallar "Anna" för att skydda hennes identitet, sa att hon en kväll satte sig i bilen och rullade ner rutan. "Jag sa till mig själv: nu gör jag som de andra – ljuger och skriver vad som förväntas. Men jag kunde inte. Jag ringde granskande medie." Det hon beskrev var ett system där misstänkta fall hanterades utan juridisk granskning, där föräldrars rätt att få veta vad som stod i journalerna kallades "en risk för barnets integritet." Jag frågade om hon kunde bekräfta namn. Hon tvekade. "Om jag säger dem nu, försvinner allt. Och du med."
Den slutna dörren och det osynliga straffet
Vad som hänt Elsa – eller "Elsa" som jag väljer att kalla henne – är inte unikt, enligt de handläggare som nu vågar tala. De beskriver ett mönster där barn placeras i särskild boende, sedan isoleras i rum som inte går att övervaka av vuxna. "Det kallas vila, men det är en form av bestraffning", sa en av källorna. Jag kontaktade socialnämnden och bad om en intervju. De skickade ett standardmeddelande om att "all vård sker i enlighet med lagen" och hänvisade till sekretess. Jag maskerade mig som en forskare från Göteborg och ringde igen. Då blev svaret annat. "Vi följer rutinerna. Om du vill veta mer måste du skriva en officiell förfrågan." Det var den typen av svar som tyder på att något mer finns – något man inte vill att utomstående ska se.
Maktens väsen: När systemet skyddar sig självt
Det som oroar mig mest är inte vad som hänt Elsa – det är vad som hänt efter. Handläggarna som larmade har, enligt deras egen beskrivning, blivit kallade till möten med chefer som "frågat om deras lojalitet". En av dem har fått sänkt tjänstgöringsgrad. Det jag anar – och det är en anmärkningsvärd sak att komma med – är att det finns en maktkrets inom förvaltningen som inte vill att detta ska granskas. De har resurser, de har jurister, och de har ett system som skyddar dem själva. När jag frågade en av källorna om detta var en konflikt av intressen svarade hon: "Jag tror att du redan vet svaret." Och just den typen av svar – den där långa pausen innan någon pratar – är ofta det bästa vittnesbördet man kan få. Jag kommer att fortsätta granska detta tills ljuset kommer in genom dörren.
