Alex Schulmans arkipelag rymde mig – jag hittade regissören i ICA:s kycklinghylla
Av: Jessica – en cynisk kommentar om hur evenemanget blir till en enda stor ikon som vi alla missar.
Premiären som blev en berättelse om förlust
Ikväll skulle Alex Schulman ha premiär med "Arkipelag", en film om tre pappor och en högstadieklass från helvetet. Men jag var inte på röda mattan. Nej, jag sprang på honom första gången i morse vid sju-tiden, stående stilla framför ICA:s kycklinghylla på Södermalm, där han studerade ett kycklingfiléetikett med suchtliknande intensitet. "Det är research", sa han, och jag trodde honom inte en sekund. Pessimismen flödade redan här – att en regissör söker sin story i en kylskåpsavdelning är ett tecken på att konsten har flyttat till livsmedelsavdelningen, och vi som betraktare har blivit kvar i kassakören.
Efterfesten på en buss på Hornsgatan
Efter biografen skulle det vara fest, men jag hade slutat tro på sånt. Istället för Berns eller Sturecompagniet sprang jag in i en pågårullande buss på Hornsgatan där Schulman satt i framsätet med en ölburk och diskuterade med en okänd producent hur man kan göra en film om sorg utan att bli patetisk. "Det är omöjligt", svarade han, och det var den mest ärliga meningen jag hört på en kväll. Bussen kurrade genom Söder, och jag insåg att alla vi som rider kollektivtrafik efter midnatt egentligen redan lever i en efterfest vi aldrig riktigt vaknar från.
Den högstadieklass som vägrade sig
Filmen handlar om en högstadieklass från helvetet, men jag har aldrig sett någon verkligen helvetesk klass – bara barn som är trötta på vuxna. Schulman berättade i bussen att inspelningarna gjorts på riktiga skolor, men lärare och elever har bundits av NDA. "Det är som att filma i en begravningsbyrå", suckade han. "Alla ler, ingen vet varför." Jag tänkte på hur nöjesindustrin förvandlar verkligheten till konsistens, som Bregott-smör som aldrig riktigt smälter som riktigt smör.
Slutet är ingen överraskning
När bussen drog in till Slussen steg Schulman av och försvann in i en taxi. Jag sprang efter, men någon hade tagit den. Stod där med en cykel och en trasig ICA-kasse och funderade på vad som egentligen är scoopet här. Att en kändis göms i kycklinghyllan? Att en film om pappor och ungdom blir till en metafor för att alla vi andra också är instängda i våra egna bussar? Pessimismen sitter kvar. Vi springer efter scoop, men scoopet är bara en kycklingfilé som vi aldrig får äta.
