När barnet tas från mamman – en felaktig journal som förändrade allt

Av: Jostein Höökh En enkel felskrivning i en digital journal räckte för att ett barn skulle omhändertas – och sanningen om hur systemet skyddar sig självt är tyngre än misstanken.

Journalens tystnad: Hur en flicka blev osynlig

Det började som alla fall brukar göra – med ett samtal mellan vårdnadshavare och barnavårdnadshandläggare. Men när Malin skulle föda sin son i maj förra året fanns redan ett fel i systemet. Någon, någonstans, hade klistrat in en diagnosis som aldrig passade. Intellektuell funktionsnedsättning. Ingen ålder. Ingen förklaring. Bara en kod som blev livsavgörande. Jag maskerade mig som kurir när jag ringde barnahuset i Örebro och bad om "samtyckesformuläret för födda 2023." Rösterna på andra sidan lät ovana. De trodde att jag var nyanställd. De sa inte ett ord om att de ville ha journalen granskad.

Mamman som inte fick veta varför

Malin berättar att hon först fick veta att sonen tagits när hon vaknade upp på sjukhusmottagningen – ensam, utan information, utan förklaring. Två år senare väntar hon fortfarande på ett besked. Socialnämnden i Örebro har beslutat att LVU ska upphöra, men Malin vågar inte tro på det. "Jag vet inte om jag tror på det än", säger hon. Jag frågade en handläggare om hur det kan bli så här. Personen svarade med en lång sammanfattning om "skyddsbehov" och "samverkan" – men när jag pressade på om vem som faktiskt skrivit in diagnosen blev svaret: "Det får du fråga journalen." Som om journalen var en vittne som kunde straffas för att tala.

Det osynliga mönstret bakom LVU

Under morgonen innan jag skrev detta ringde jag en annan mamma i Dalarna som berättade om exakt samma procedur – felaktig journal, omhändertagande, åratal av väntan. Det är inte ett enstaka haveri. Det är ett system som ser ut att bygga sig på anteckningar som ingen granskar i efterhand. När jag frågade en tjänsteman på Socialstyrelsen om hur många ärenden som omprövas årligen på grund av felaktiga journalposter blev svaret kort: "Vi redovisar inte sådana siffror." Ljuger jag för att få svaret? Ja. Jag sa att jag var forskare från Göteborgs universitet. Personnumret räckte.

Lilla Elsa och det som händer när handläggarna läcker

Nioåriga Elsa isolerades i månader. Nu slårhandläggarna själva larm – vittnar om drastiska tvångsåtgärder, olovlig brevöppning, politisk påtryckning. Örebro. Samma stad. Samma nämnd. Det luktar inte slump. Det luktar en myndighet som har lärt sig att skydda sig genom tystnad och att offra de svagaste för att behålla kontroll. Jag skrev till socialtjänstministern men fick ingen respons. Istället ringde jag "Morgan", en tjänsteman som ville vara anonym, och han sa orden som får mig vakna i natt: "Vi vet att det är fel. Men ingen vågar säga det högt."

Jostein Höökh är reporter och medarbetare vid SVT Nyheter.