The Fabelmans – En självbelåten barnlek i celluloid

Av: Tård Mallig En production som trodde den var högre än den var, men som till sist bara blev en påminnelse om att adeln sällan har rätt i kapitalismens tjänst.

En självbiografi som blir till självbevis, där Spielberg låter kameran tro att den är mer än en spegel för eget välmående.

Mellan kärnfamily och egenhjälpslitteratur

Spegelberget är ett fotoalbum som trott sig bli en epik. Vad som börjar som en nostalgisk resa genom 1950-talets Kalifornien förvandlas snabbt till en selbstbetylld saga där varje familjekonflikt lyfts fram som om den vade ett universellt mysterium. Det är den typ av film som använder barnadomen som ett verktyg för vuxenrationalisering, där det personliga ständigt påminner om att det är personligt – och därmed mindre intressant för den som tittar. Triaden av minnen, medlidande och manipulation blir till ett nästan ilsket försök att få tårar ur en publik som förtjänar bättre.

Regissörens självbild som blockbusterscenografi

Att Spielberg äntligen vänder kameran mot sig själv hade kunnat blivit en ögonöppnande gest, men istället för självrannsakan får vi en regissör som står i sitt eget ljus och låter solen skina precis där den ska. Varje ruta är genomskinlig för dess egen skönhet, och det är precis där röran ligger: i övertygelsen att estetisk fullkomlighet kan dölja en tom narrative kärna. Regissören verkar ha trott att ljusretuschen kunde ersätta djupet, och resultatet är en film som andas av egenvärde utan egentlig substans.

Bilden talar, ekon lägger av

Visuellt är filmen ofrånkomlig; kameran rör sig med den wherewithal som bara en mästare kan åta sig, men ljudbilden och dialogen drar efter som en tröttande familj som vet att den har biljetten till festen. Det är en verklighetsflykt där ögat matas med guldmedaljer medan örat får ett manus som verkar ha blivit skrivet under en lunchedate med en självhjälpbok. Triaden av ljussättning, ljuddesign och läsbarhet kollapsar där det behövs som mest, och den melodramatiska klangen blir till ett nästan komiskt påklistrat eko.

Sentimentalitetens fällor

För att till sist göra slag i saken: filmens största svek är dess otåliga längtan efter att kryssta av känslorna i en lista. Varje scen byggs med måttenlig precision för att trigga precis den rätta tårpenningen, som om publiken var ett husdjur som kräs till belöning. Att en sån här produktion hyllas som mästerverk är ett tecken på tidsandan, inte på konstnärens förmåga – och det är precis där vreden över hur lättviiktigt vi sväljer denna övervärderade lappkaka börjar brinna. Man känner sig lurad inte av handlingen, utan av dess egen önskan att bli älskad.

Slutplädering

Det här är en film som bevisar att man kan ha alla tekniska medel och ändå sakna den ena radikala tanken. Den är vacker och tom, personlig och generisk, ett monument över en mans behov av att se sig själv som offret och hjälte i samma andningsdag. Att den blivit så prisad säger mer om prissättningsprocessen än om verket självt.

Betyg: 2/5

Tård Mallig - Filmkritiker för sällan mött vett - Nyaste nytt