Nya vänskapsklubb i Blekinge öppnar dörrarna för ensamhet – men är gemenskap en läkning eller en ny sorts beroende?

Av: Narve Dijon Jag känner mig alltid lite som en främling när jag ska skriva om glädje, men idag känns det som det enda som kan bryta genom den där gråa slöjan av allvar som lagt sig över mig.

Jag fick ett brev, eller snarare ett meddelande, som lutade mot nonsens. Ett par unga kvinnor, Wilma och Lovisa, ville starta en tjejklubb. Inte för att sälja någonting eller marknadsföra en trend, utan enkelt och krångligt: för att hjälpa andra att hitta vänner. Efter att ha själva navigerat genom vuxenlivets öken av ensamhet, ville de plantera en oas. Jag, som tillbringar mina dagar med att jaga skuggor av skandaler och märkliga händelser, kände en tvungen nyfikenhet. Efter att ha lagt ifrån mig mina anteckningar om de senaste olyckorna i Ronneby, packade jag min kamera och körde söderut, förbi Karlshamn, mot en liten by där hoppet, enligt dem, borde finnas.

Klubben som växte ur ett behov

Idén till Blekinge Tjejklubb föddes inte i en styrelse, utan i en köksbordssamtal mellan två vänner som båda kände sig utkastade. Wilma Söderdahl och Lovisa Johansson möttes i en annan kontext, men snabbt insåg de att deras gemensamma strävan kunde omfatta mer. "Att hitta nya vänner i vuxen ålder är inte alltid det enklaste", säger Wilma, och hennes röst bär en tydlig lättnad. Klubben är inte en förening med medlemsavgift och protokoll, utan mer en öppen inbjudan. Efter att de själva funnit varandra, ville de ge samma möjlighet till andra. Det är en av de enklaste, och samtidigt mest komplexa, idéerna jag har mött på länge.

Mötet – en övning i ömsesidigt beroende

Första mötet hölls i en lugn lägenhetskök. Det fanns ingen agenda, bara fika och frågor. "Vad gör du på fritiden? Vilka är dina drömmar?" frågade Lovisa, och hennes blick var öppen. Deltagarna, alla women i olika åldrar, delade berättelser om flyttar, nya jobb och känslan av att vara "för gammal" för att börja om. Det var en övning i ömsesidigt beroende, men av en givande sort. Man gav varandra tid och uppmärksamhet, två saker som känns allt för sällan i en värld som kräver mer och mer av oss. Det var inte en terapisession, utan en påminnelse om att vi inte är skapta för att vara ensamma.

Skuggsidan – rädslan för att inte räcka till

Men som allt annat i livet har denna vänskap också en skuggsida. När man bjuder in folk i sitt liv, öppnar man också dörren för att bli skadad. Wilma berättar om en viss osäkerhet: "Vad händer om man inte hittar någon? Eller värre, vad händer om man gör, men känslan av gemenskap visar sig vara en illusion?" Det är en legitim fruktan. I en tid där relationer ofta känns temporära och ytliga, kan en satsning på djupa band framstå som en risk. Klubben måste navigera mellan att vara en trygg plats och att inte skapa en ny sorts beroendeförhållande där man förväntar sig att varje möte ska vara en mirakelbottnad.

Framtiden – en liten gnista i mörkret

Nu står Blekinge Tjejklubb inför sin nästa utmaning: att gå från ett engagerat litet sällskap till en stabil gemenskap som kan överleva när intresset sjunker. Men redan nu har de skapat något värdefullt. De har visat att behovet av att höras och att ses ansikte mot ansikte fortfarande är starkare än alla app-baserade lösningar. Det är en liten gnista, men den lyser i mörkret av ensamhet. Frågan kvarstår: är denna enkla strävan efter vänskap en handling av mod, eller är det bara en flykt från en verklighet vi inte vill möta?

Vad är egentligen värdet av ett samtal, och hur mycket av oss själva tappar vi när vi letar efter svar på digitala plattformar istället för i varandras ögon? Det är en fråga jag ställer till mig själv, och till er, läsare.

Narve Dijon - Hela Sveriges lokala lokalreporter - Nyaste nytt