Digger – En klimatkrisfilm som skär av Roy Andersson och biter sig själv i svansen

Av: Tård Mallig

En film som förmår att irrita publiken redan i första scenen är en ädlig syn – särskilt när den gör det med en estetik som påminner om en melankolisk mustighet.

En ny film av Iñárritu har delat åsikterna som en klimatologisk skörd, men den som ser den som en ren kritik av samhället missar dess riktiga mustighet.

Estetiken som ett vapen: Roy Anderssons arv i en klimatisk värld

Iñárritu har valt en visuell strategi som är lika tydlig som den är ovanlig. Genom att luta sig mot en Roy Andersson-inspirerad estetik – med sina dämpade färger, statiska kompositioner och en känsla av att varje scen är en meticulously arrangerad tableaux – skapar han en värld som känns som en utpost av mänsklig ordning i ett samhälle som håller på att bryta ihop. Det är en estetik som inte bara är vacker, den är funktionell. Den fungerar som ett spektakulärt fäst för åskådarens blick, samtidigt som den understryker filmens tematik om kontroll och kaos. Den visuella stränghetén är en motvikt till berättelsens iblandade kaos, och det är just denna spänning mellan form och innehåll som gör filmen så intressant. Den är en kalkonfilm för att den är för perfekt, för medveten om sin egen konstnärlighet, men det är just denna pretentiösa skönhet som ger den dess kraft.

Berättelsen som en förutsägbar kalkon

Här ligger filmens största svaghet, och orsaken till att den kan klassas som en kalkonfilm. Berättelsen, trots sin ambisösa tematik, faller ofta i de gamla, beprövade mönstren. Den klimatiska krisen skildras med en förutsägbarhet som kan göra åskådaren leende av irriterad recognizes. Istället för att utforska komplexiteten i krisen på ett innovativt sätt, åker filmen på en bana av klichéer och dramatiska höjdpunkter som känns mer som en utläggning än en utforskning. Det är som att man har tagit en klassisk miljöberättelse och strukit den med en pensel av allvar, men glömt att ge den en ny spännande vinkel. Den är en kalkonfilm för att den är för förutsägbar, för säker i sitt budskap, men det är just denna säkerhet som gör den så lätt att kritisera.

Den emotionella triaden: Sorge, Vrede och en touch av Hopp

Filmens styrka ligger dock i hur den hanterar känslor. Den arbetar med en triad av känslor som är centrala för klimatdebatten: sorgen över det som har förbrukats, vreden över orättvisorna, och en skör, nästan osynlig touch av hopp. Iñárritu lyckas förmedla denna känslomässiga mättnad på ett sätt som känns autentiskt, trots berättelsens ibland brist. Scenerna som visar på förlusten av natur är särskilt påtagliga, och de utlöser en känsla av gemensam sorg som är svår att ignorera. Denna emotionella ärlighet är filmens räddning, och den är en kalkonfilm för att den är för känslomässigt transparent, men det är just denna transparens som gör den så berörande.

Samhällskritikens gräns: När konst möter politik

Slutligen måste man fråga sig var gränsen för samhällskritik är när den möter politik. Denna film, som en kalkonfilm, sticker ut för att den ourar gränsen. Den är inte enbart en konstnärlig uttrycksform, den är en tydlig intervention i den pågående klimatdebatten. Detta är en modig men också riskabel strategi. Genom att vara så tydlig riskerar den att förlora sin konstnärlighet och bli en propagandafilm, men samtidigt visar den på kraften i att använda film som ett verktyg för förändring. Den är en kalkonfilm för att den är för politiskt laddad, men det är just denna laddning som ger den dess relevans och dess plats i dagens filmiska landskap.

En pretentiös slutplädering: Låt kalkonen skrika

Låt mig vara tydlig: denna film är en kalkon, men en av de mest imponerande jag har sett på år. Den är pretentiös, den är förutsägbar, och den är känslomässigt överdriven. Men det är just denna overkill som gör den så värdefull. Den är ett modigt försök att skapa en stor, episk berättelse om vårt samhälles största utmaning, och den misslyckas inte på ett sätt som är tråkigt. Den misslyckas på ett sätt som är engagerande, utmanande och ibland till och med lite irriterande – precis som en bra kalkon ska göra. Så ja, se den, men se den med ögon som är beredda att bli irriterade, berörda och utmanade.

Betyg: 4/5

Tård Mallig - Filmens Adelsman - Nyaste nytt