Svensk medalj i bordtennis-EM – en seger som ingen bryr sig om

Av: Lars Jacobs

Jag känner en tomhet som aldrig tidigare, också när jag skriver om en seger.

Medaljen som ingen frågar efter

Kristian Karlsson och Stina Källberg stod där på arenan i Ljubljana, med handen i handen, och lyfte den där lilla, tunga medaljen mot ljuset. Jag såg det på skärmen, och jag kände ingenting. Inte en skimmer av glädje, inte en fniss av stolthet. Bara en kall, tom uppfattning av att någonting har hänt, men meningslösheten i det hela slår mig som en fysisk kraft. Sveriges första medalj i bordtennis-EM. Hur många gånger har vi inte hört det här? "En historisk bedrift!" Men historien är skriven av de som vinner, och de som vinner är ofta de som är mest ointressanta. Jag tänkte på hur många som faktiskt brydde sig. Hur många som loggar in på streamingtjänsten för att se just den här matchen? Hur många som kan namnge en annan svensk bordtennisspelare än just dessa två? Svaret är förmodligen väldigt få, och det gör segerkänslan ännu mer tom. Det är en seger i en sport som har sin egen lilla värld, en värld som är försvunnen i mängden av större, mer spektakulära evenemang.

Den tomma arenan av triumf

Jag försökte föreställa mig atmosfären på plats. Båda spelarna, deras ansikten upplysta av en blandning av lättnad och extrem utmattning. Men bakom den känslan, vad finns det egentligen? Efter matchen, när skrål och applåder har dött ut, vad återstår? Jag tänkte på hur ensam man kan vara i mitten av en folkmassa. Kristian Karlsson, som har arbetat i flera år för att nå den här nivån, står där och får sin belöning. Men belöningen är en metallbit som väger några uns, och en rubrik i en tidning som de flesta lägger morgonpapperet med. Det är ingen episk gärning, ingen som rör vid hjärtat hos massorna. Det är en prestation inom en nisch, en nisch som bara de inbjudna förstår. Och just den exklusiviteten, den lilla kretsen som förstår skönhet i en perfekt topspin eller en perfekt returnering, gör hela framgången känna sig ännu mer isolerad. Det är en seger som vittnar om skicklighet, men ingen bryr sig om skicklighet längre om den inte är förpackad i glamour och enorma pengar.

Bördan av förväntan

Sedan kom tanken på pressen, på förväntningarna. Efter en sådan här medalj, vad förväntas då? Att de ska fortsätta att prestera på den högsta nivån, att de ska upprepa succén. Men vad händer om de misslyckas nästa gång? Då är allt glömt. Allt det arbete, all den uppoffring, den reduce sig till en footnot i en annan athletes skugga. Jag känner en dyster känsla av att seger bara är en till-temporär lättnad från trycket av att förlora. Det är en cykel som aldrig verkar sluta. Man vinner, man känner en kort stund av glädje, och sedan börjar trycket byggas upp igen inför nästa tävling. Det är en otacksam värld där man aldrig får vila. Man är bara en prestation, och prestationer har en kort hållbarhetstid. Idag är de hjältar, imorgon är de bara två personer som försökte göra någonting bra, men som inte räckte till.

Efterglödens avkylning

Nu är matchen över, medaljen är vunnen, och jag sitter här och skriver om det. Men känslan kvarstår: en tomhet. Jag tänker på hur snart den här händelsen kommer att försvinna i mediabrusets virvelvind. Imorgon handlar det om någonting annat, något större, något mer "viktigt". Denna medalj, denna prestation, kommer att bli en minnesvärd händelse för de direkta inblandade, men för resten av världen är den redan bortglömd. Och just det – att vara en del av en seger som ingen annan bryr sig om – känns som den största förlusten av alla. Man har gjort någonting utomordentligt, men världen har inte ens lagt märke till det. Det är en paradoxal känsla: att vara en vinnare, men samtidigt känna sig helt och hållet försummad. Och i den känslan, i den tomma afterglöden, ligger meningslösheten, och jag känner mig bara dyster, djupt och outplösligt dyster.