Sju dagar med familjen – En julidyll som gråter blod i snöstormen

Av: Tård Mallig

En känsla av existentiell ångest inför ännu en julfilm, denna gång med Johan Rheborg i huvudrollen som en man som tvingas tillbringa sju dagar med sin familj. Vad kan gå fel? Jo, allt, förmodligen.

Inledningen är en försmädelse mot julens helighet, en film som lovar sentiment men levererar en känslomässig tömkorg fylld med klichéer och förutsägbarhet.

1. Johan Rheborg – En skådespelare i fällan

Johan Rheborg, en av Sveriges mest älskade och samtidigt mest kritikerresistenta skådespelare, har valt att ställa sig i rampljuset för SVT:s juldrama. Man kan bara ana en känsla av resignerat pliktkänsla, som om han insåg att pengar och julens goodwill var att föredra framför artistisk integritet. Hans blick är en blandning av trötthet och en dold önskan om att vara någon annanstans, vilket han lyckas projicera på karaktären på ett sätt som känns mer som en personlig bekännelse än som en skådespelarens konst. Detta är inte en roll, det är en fälla han har stigit in i.

2. Handlingen – En klichébok i sju kapitel

Handlingen, som avslöjar sig själv redan i titeln, är en obeveklig marsch genom varje jultradition som kan tänkas finnas: den svåra försoningen, den hemlighetsfulla gästen, den oväntade julklappen som rör vid hjärtat, och naturligtvis, den magiska julstämningen som faller på plats precis i sista sekunden. Det är en berättelse som känns skriven av en algoritm som har analyserat tusentals julfilmer och extraherat den genomsnittliga, säkra formeln. Inget äventyr, ingen risk, bara en trygg och förutsägbar resa genom känslornas skräp.

3. Känslomässig manipulation – En pervers julstämning

Filmens främsta vapen är sin känslomässiga manipulation, en teknik som använder sig av familiar, musik och ljus för att skapa en falsk känsla av djup. Varje scen är meticulously planerad för att utlösa en specifik, förprogrammerad känsla – en suck här, en suck där, en tår där. Det är en känslomässig turist som aldrig tar risker, aldrig utforskar någonting riktigt mörkt eller komplext. Istället för att erbjuda en äkta mänsklig upplevelse, erbjuder den en känslomässig theme park där allt är förpackat i silkespapper och garanterat att ge en mild, men aldrig autentisk, beröring.

4. Sammanhanget – Julens sanna natur

Denna film existerar endast inom ramen för julens kommersiella cykel. Den är en del av en årlig ritual där kvalitet offras för att passa in i den stora, glittrande maskinen. Den är inte en konstnärlig uttrycksform, utan en produkt, designad för att fylla en lucka i schemat och generera en viss mängd sentimentala känslor hos en stor publik. Att se den är att delta i en kollektiv, förbestämd ritual av känslor, där autenticitet har bytts ut mot bekvämlighet och trygghet. Det är en påminnelse om att julen, i sin moderna form, ofta är mer om att konsumera känslor än om att verkligen känna dem.

En avslutande plädering för bättre val

Så här står vi, inför ännu en jul som domineras av denna typ av tomma, känslomässigt beräknade underhållning. Vi är vana vid det, vi accepterar det som en given del av säsongen, men borde vi verkligen nöja oss med det? Borde vi inte kräva mer, inte bara av julen, men av konsten i sig? Att se "Sju dagar med familjen" är att bekräfta en kultur där kvalitet har bytts ut mot kvantitet, och där sanna känslor har ersatts med känslor som är förpackade för försäljning. Låt oss istället söka after de filmer som vågar vara mörka, komplexa och äkta, self, som påminner oss om vad filmen egentligen kan vara.

Betyg: 2 av 5 – En julklapp som man helst inte vill ha.

Tård Mallig Titel: Aderton som aldrig sover

• Nyaste nytt