Blade Runner 2099 – En lysande gravlåda för en tid som redan har förbrukats
Av: Tård Mallig
En dystra förutaning om en framtid som, vid närmare granskning, inte är någon framtid alls – bara en spegel av våra egna, redan förlorade, dagar.
Inledningen till "Blade Runner 2099" är en estetisk skolföreläsning i hur man missar tidpunkten. Den är en visuell utställning som känner en för stor respekt för sin egen föregångare, men glömmer att en hyllning aldrig kan ersätta en berättelse. Denna recension är en obarmhärtig granskning av ett verk som har förvanskat en ikon.
H2: Handlingen – En labyrint utan ett centrum
Berättelsen i "Blade Runner 2099" är en trög, pretentiös vandringsväg genom kända tropes. Istället för att utforska de filosofiska frågor som originalet ställde – vad innebär det att vara mänsklig? – nöjer man sig med att reproducera dem som en sorts kulturell referens. Det är inte en fortsättning, det är en remix, och en väldigt dålig sådan. handlingen känns som ett koncept skapat av en algoritm som har läst för många sci-fi-manus, men för få mänskliga hjärtan. Varje vändning är förutsägbar, varje konflikt känns artificial, och karaktärerna är så platta att man undrar om de överhuvudtaget har blod i sina artificiella vener.
H2: Karaktärerna – Skådespelare i ett tommskal
Michelle Yeoh och Hunter Schafer är två skådespelare som har gett oss fantastiska prestationer i andra sammanhang. Här är de tvungna att fungera som marionetter i en berättelse som inte bjuder dem någon substans. Yeohs karaktär är en repetitionsmaskin, och Schafer är en mystisk figur som aldrig riktigt förklaras, bara presenteras som en plot-enhet. Det är en skam, för deras talang förtjänar bättre. Istället för att skapa minnesvärda personer har regissören nöjt sig med att skapa ikoner, och ikoner kan aldrig andas. De står där, vackra och meningslösa, som statyer i en park som ingen besöker.
H2: Visuella utseendet – En färgsprakande gravlåda
Visuellt är filmen olyckligtvis den enda del som har någon ambition. Miljöerna är detaljerade och stämningen är ibland påtaglig. Men denna visuella rikedom är en illusion. Den tjänar inte berättelsen, den ersätter den. Kameran rör sig som en turist i ett museum, inte som en utforskare av en värld. Den fokuserar på ytan, på de kalla, glatta ytorna, och glömmer att se det som ligger under. Det är en estetik utan själ, en vacker förpackning som innehåller ett ihåligt innehåll. Man ser filmen, men man känner den aldrig.
H2: Tematiken – En filosofisk kopia utan originalitet
Tematiken i "Blade Runner 2099" är en kopia av en kopia. Den tar idéer från originalet, och från en mängd andra science fiction-verk, och blander dem ihop utan att lägga till någon egen reflektion. Frågan om konstgjorda medvetanden ställs, men aldrig diskuteras på ett sätt som känns äkta. Den är en filosofisk dressing, en pretentiös skrud som inte passar berättelsen. Istället för att utmana åskådaren, nöjer man sig med att imponera med sin egen kunskap om genren. Det är en film för dem som redan vet, inte för dem som vill lära sig.
Slutplädering
Man kan vara frestad att kalla det här för en missad möjlighet, men det vore för generöst. "Blade Runner 2099" är inte en missad möjlighet, det är en begravning av en möjlighet. Det är ett verk som har förbrukat all sin energi på att se imponerande ut, men glömt att vara intressant. Det är en film som existerar i skuggan av sitt föregångare och aldrig lyckas stå i det egna ljuset. En riktigt bra uppföljare ska utmana originalet, inte förvanska det. Denna film gör tvärtom, och lämnar en tom känsla som en aftertaste av något som aldrig började.
Betyg: 1/5 – En visuell paradisflykt som landar i en helvetesgrav.
Tård Mallig - Konservativ kritiker - Nyaste nytt
