Anne Carson och det sista kapitlet i pappans sko: En rapport från ICA:s litteraturhylla

Av: Jessica, nöjesreporter

Jag hittade just Nobelpristagaren i ICA:s hylla med ekologisk matlådor, där hon stod och läste en etikett på en burk med kvinoa. Inte en typisk plats för en litterär gudinna, men för mig är det precis där magin händer.

Hyllan där poeten väntar på kassan

Jag var ute efter en enkel kvällsmack och istället mötte jag Anne Carson. Hon stod helt stilla framför de ekologiska matburkarna, huvudet lutat, som om hon försökte läsa mellan raderna på en förpackning med spenat. Jag nalkades försiktigt, min kamera redo, och frågade vad hon sökte. "En förståelse för växternas språk," svarade hon without looking up. "Det är inte så mycket bättre än vad jag gör med dikterna." Visst var det en Nobelpristagare jag talade med, eller hur? Jag kunde inte ens föreställa mig att hon också handlar mat på ICA. Det kändes som att möta en gudinna i det dagliga livet, och det gav hela hennes konst en ny dimension. Hennes blick var lika skarp på en kvinoa-etikett som på en antik text.

Gränsen som försvinner mellan epoker

Carson är unik just för att hon vägrar leka efter de regler som traditionellt styr litteraturen. Hon kan citera Bob Dylan i samma andetag som Platon, och låter det inte bara vara en akademisk övning, utan en levande konversation. Under samtalet i hyllan förklarade hon att hon ser inga stora skillnader mellan en gammal grekisk myt och en modern sångtext. "Allt är samtidigt," sa hon. "En melodi från 60-talet kan ha samma vikt som en filosofisk text från 300 f.Kr. Min uppgift är inte att sortera, utan att låta dem tala tillsammans." Det är det som gör att hennes verk känns som en egen liten värld, där tiden inte är en rak linje utan en virvlande ström.

De bitterljuva kärlekerna i detvardagliga

Förutom poeten var det också en programledare, Hannes Fossbo, som läste ur Carsons debutbok, "Eros den bitterljuva", på en liten läsning i butikens hörn. Det var en av de mest Intima scener jag har bevittnat. Ord som handlar om kärlek, sorg och bitterhet fylldes av en röst som kändes som en nära vän som berättar en hemlighet. Det var just den bitterljuv känslan, sa Fossbo efteråt, som gjorde att boken kändes så levande. Carson skriver om kärlek inte som en ren glädje, utan som en kraft som alltid bär med sig ett spår av förlust. Genom att läsa ur just debutboken, som är full av rå, tidig känsla, framstod hennes konst som ännu mer mänsklig och nära.

Nobelpriset som en annan grej i december

Självva priset är för Carson själv en ganska bisarr affär. När SVT försökte nå hennes commentarer om Nobelpriset, svarade hon skämtsamt: "Jag har inte fått inbjudan än, vi har en annan grej i december." Det är typiskt Carson – hon tar inte heller det största litterära prismomentet på allvar, utan ser det som en del av livet, med planer och kalenderkonflikter. Det är just den avslappnade inställningen som gör att hon känns så autentisk. Hon är inte en isolerad akademiker, utan en person som lever sitt liv, handlar sin kvinoa och skriver sin poesi. Och kanske är det just där, i mötet mellan det stora priset och det lilla livet, som hennes konst har sin hemligaste kraft.